Om 4use
Redan som liten var jag (enligt mina föräldrar) helt galen i hundar. Mina föräldrar ville med mig när de handlade eller gjorde andra ärenden, för jag gick fram till alla hundar.
Ett scenario som min pappa ofta pratade om, så länge han levde, var när jag var med på hans jobb och han skulle köra paket till en kund som hade rottweilers. Kunden mötte pappa vid grinden de stod och småpratade Jag minns bara att han skulle fråga om jag fick träffa hundarna den här speciella dagen -Det som han sedan berättade minns jag inte ALLS. Men på något sätt hade jag smugit in i trädgården där hundarna var. När pappa upptäckte att jag var borta så sprang han in i trädgården och ser hur hundarna står och håller på med något på marken. Han trodde att de hade dödat mig och det trodde ägaren med… som kallade in dem. Där låg jag på marken, blöt av deras slickande. Lyckligare än någonsin. Ägaren förstod ingenting, men sade till pappa att detta var det mest magiska han hade varit med om. Pappa hade trauma efter detta. Han hade en hat/kärlek till alla hundar efter detta.
Som sagt, jag älskade hundar och tog hand om alla hundar jag kunde. Mamma och pappa lät mig köpa en blandras när jag var ca 12 år, men sedan sade de att jag var allergisk. DET VAR JAG INTE. Fick aldrig något svar på varför jag inte fick behålla henne.
I 25-års åldern blev jag något slags jourhem och fick ta hand om hundar som blivit slagna. Jag minns inte hur jag kom in i detta, men jag hade två grand danois på kort tid som båda hade tillitsproblem så uppfödaren kunde inte omplacera dem. Jag hade dem under några månader till ett halvår sedan var de så pass hela att de kunde omplaceras. Jag hann bli 27 år innan jag köpte min första egna hund som vuxen. Efter det har jag inte varit utan hund en enda dag. Då hade jag bara hanar och en av dem, en svart Grand danois, var både vacker och så väluppfostrad att jag fick en förfrågan om parning på honom. Det var mitt första möte med avel.
När han dog av cancer redan vid 5 år så beslutade jag mig för att välja en helt ny ras, så liten som möjligt men ändå tuff och med självförtroende. Det var då jag hittade parson russel terrier.. Jag hittade en lite tik nere i Göteborg som jag förälskade mig i över internet. När jag hämtade henne så hade jag inte ens träffat henne. Hon blev min första avels tik och hon lärde mig allt, om utställningar, lydnad och viltspår. Den tiken hade allt. Mer komplett hund är svårt att få. Jag startade kennel och nu började mitt liv handla om hundar. Hundar och mina barn, blev det viktigaste för mig och så har det varit sedan dess.
När jag väl började med avel så kändes det som att det var något som jag hållit på med hela livet. Det är svårt att förklara men allt som ingår i aveln, som val av hanar, förlossning ( inklusive komplikationer), valp tiden och allt annat som uppstår, var bara naturligt för mig. Jag hade fött upp några kullar katter, men det var samma där, jag bara gjorde det.
Mina målsättningar skiljde sig från många andra uppfödare. Jag valde hanar som ingen annan prövat och jag följde inte ”strömmen” av uppfödare som mer eller mindre fokuserade på jakt. Min tankegång var helt annorlunda, jag ville ha en ”familjehund” som var cool och självsäker. För mig var det viktigaste att matcha valpen med rätt människor, sedan om vederbörande ville jaga eller inte, var inget som jag fokuserade på. Min terrier avel gick enligt mina planer, jag kom närmre och närmre min vision, vilket var det viktigaste för mig. Jag hade inte många omplaceringar och många valpköpare kom tillbaka och köpte ytterligare en valp vilket var det som bekräftade kvalitén på mina hundar, i ALLA FALL FÖR MIG.
2010 så köpte jag och min man en stor gård i Dalarna, men redan när det var bestämt så kände jag att jag ville utöka med en större ras, gärna med vakt i sig. Jag hade 2 raser som jag alltid har varit svag för(förutom Grand Danois) var Dalmatiner och Rhodesian Ridgeback. Jag förkovrade mig ännu mer och valet blev som ni vet Rhodesian ridgeback. Jag köpte min första tik från kennel Uppiggaren som jag förstod hade väldigt friska hundar. När Soleil väl kom hem så var förälskelsen ett faktum. Så otroligt känsliga och kloka hundar. Deras mentalitet var rena drömmen att ha att göra med. För mig var det både intressant men också oerhört roande. Jag skrattade mycket under denna period, tänk er själva att se en russel leta efter sork, och hur frenetiskt de kan gräva men också vänta ut dem med ett oerhört tålamod… så gjorde även ”roddarna”, med sina långa ben och hängande öron och förvirrade uttryck när de inte ens fattade vad de höll på med…
Precis som med russlarna så bestämde jag vad jag ville uppnå, satte mål och började min ”resa” som Rhodesian Ridgebackuppfödare. Jag började med 2 linjer eftersom jag blev erbjuden en äldre tik inte så långt efter att jag köpt Soleil. Ganska snabbt insåg jag att den ena linjen inte var den typ av Rhodesian som jag ville ha. Den tiken var mer stöddig men också mer noggrann med att visa att det var hon som bestämde. För mig innebar det problem, att ha en tik som hela tiden skulle visa att hon bestämde, det blev lite grand som att ha en terrier i en jättekropp. Andra kanske skulle ha älskat att ha den typen av Rhodesian men inte jag. Nu fick den tiken två små kullat och det visade sig att hanarna på något sätt inte bar den genen lika starkt som tikarna. Jag tog inga fler kullar av henne, utan satsade på den mer fredliga och ödmjuka linjen. Än idag är jag så tacksam att jag började med två så olika tikar, för att verkligen kunna se vad jag ville ha och vad jag inte ville ha. Det andra som jag ville ha var en ”lättare och smäckrare” Rhodesian-typ. Jag hittade vad jag ville ha i Ryssland, efter en otroligt vacker hane. Jag importerade henne och såg framför mig att jag var ett steg närmre min ”drömrhodesian”. Jag hade så många planer på min framtida avel. När den ryska tiken började närma sig den magiska åldern för parning så hade jag märkt att hennes psyke skiljde sig mycket från Soleil som ändå var en drömhund mentalt. Det var små observationer men de oroade mig, hon släppte inte saker på det sättet jag ville. Om hon blev osams med någon annan av tikarna, vilket jag såklart bröt, då det är oacceptabelt att bli så osams att de ”ryker ihop”. De andra tikarna tog detta och släppte det omgående, men inte hon. Jag kunde känna hur hon lagrade konflikten. Så jag avvaktade och analyserade. En utav de viktigaste bitarna i Rhodesianaveln för mig har varit att absolut inte ha någon form av ”fighting spirit” i mina avkommor. Jag har haft mycket sådant i terrierna och det är som ogräs, det blir ett beteende som känns smittsamt. När jag märker sådant i en tik, så får jag varningssignaler. Nu dök det upp ytterligare en sak med Marouschka, hon tappade alla klokapslar. Det tog ett halvår för mig att få henne att kunna gå normalt efter detta. Jag tog kontakt med den ryska uppfödaren som absolut aldrig hade varit med om något liknande (har tröttnat på att ingen vet något det handlar om sjukdom). Nu miste jag Marouschka i livmoderinflammation, helt oväntat utan förvarning eller någon som helst anledning. Så alla tankar och analyser kring hennes beteende fick ett slut på ett både hemskt, tragiskt och oförväntat sätt. Detta var både ett ”slag i magen” och slutet på drömmen om en rhodesian med det utseendet men med Soleils psyke. Ett steg fram men sedan 3 steg bakåt. Det jag lärde mig av detta är att jag inte kan gå några genvägar i aveln, utan gå sakta och försiktigt framåt, mot de mål jag har. Så med en ganska nyligen såld kull med Zulu och Kronos känner jag en tillförsikt men ändock stolthet och tillit till min egen avel.
Kanske känner jag annorlunda om några år men idag känns det så. Med min parsonuppfödning har jag till slut landat i att INTE ha någon parson i min ”hemmaflock” .
Min autoimmuna sjukdom blir värre för varje år och med detta som ett stort skäl till att jag idag har flyttat till en lägenhet kan jag inte ha en så stor flock som jag måste ha om jag ska ha all uppfödning i hemmet. Så de alternativ jag har var att sluta med min parsonuppfödning och endast föda upp rhodesian MEN utifrån hur många parsonvalpar jag har fött fram och hur ”långt” jag har kommit i MITT AVELSARBETE och alla valpköpare som nu kommer tillbaka och vill köpa en parson till från mig, vilket gör att alternativ 2 är att jag fortsätter med parsons men jag måste ändra lite på mitt upplägg, genom att ha mina tikar hos ”fodervärdar”.
Därför kommer jag placera ut en Russel tik ur varje kull jag får framöver. De människor som jag väljer kommer jag ha ett nära samarbete med. Denna process är redan igång men jag kan inte säga om det kommer att fungera än. Jag hoppas, men jag vet inte. I nuläget har jag en tik tillsammans med en underbar familj. De äger henne men jag har rätt till valpar. Förhoppningsvis blir det en win-win situation.